Beskrivning
Det är något som har gått förfärligt snett i vår inställning till mat. Den är inte längre i huvudsak föda för att hålla oss vid liv, utan maten fungerar minst lika mycket som tröst, uppmuntran, förströelse, identifikation eller konstart. Den livsuppehållande funktionen kommer långt ner på listan i västvärlden. Och därmed våra omsorger när det gäller att ta hand om det som blir över.
Modern forskning framhåller vår plastiska hjärna och dess förmåga att tänka om. Det vill säga, vi blir aldrig för gamla för att knåda om våra tankar, få dem lite mer positiva, lära oss tänka i andra banor. Detsamma gäller inställningen till vårt kylskåp och, faktiskt, till innehållet i alla små burkar och påsar som befolkar det.
Fyra av fem svenskar bor numera i städer och kanske har vi därmed tappat kontakten med matens mödosamma ursprung. Om man själv har odlat sitt vete, tröskat och malt, skulle man då låta limpan ligga och förfaras? Eller om man själv har klivit upp i ottan hela året för att mjölka gårdens kor, skulle man sedan hälla ut mjölken för att någon har stämplat ett visst datum på den, i stället för att först smaka på den? Skulle man slänga resten av sallatshuvudet man så kärleksfullt har drivit upp för att de yttersta bladen ser lite ledsna ut? För gärna resonemanget vidare.
