Beskrivning
I Astrid Lindgrens berättelser intar maten en central plats, hos såväl fattiga som rika. Vad dukade Emil fram på bordet när han bjöd in fattighjonen till det stora tabberaset i Katthult? Vad åt Madicken när hon följde med sin pappa redaktören till borgmästarinnans välgörenhetssupé på stadshotellet?
Astrid Lindgren skrev aldrig något om kebab, ingenting om spagetti eller ens om varm korv med bröd. Nej, hon skrev om småländsk palt och ostkaka, hon skrev om pannkakor som trillade ut genom dörren på Villa Villekulla, och hon skrev om det stora tabberaset i Katthult, när Emil bjöd in folket från fattigstugan till familjens julbord. Och hon skrev om hackekorv och skinkor, om grytor, saltat kött och soppor, och hon berättade om sillar och rotfrukter, om syltor och inkokningar och karameller. Hennes mat är alltid kärleksfullt skildrad, men samtidigt aldrig idylliserad. Astrid förstod matens roll i livet och hon beskrev försiktigt strukturer i samhället genom att berätta om vad ungarna hade för pålägg på smörgåsarna. Hennes tabberas i Katthult är ett glimrande stycke socialreportage, precis som menyn som dukas upp när borgmästarinnan i boken om Madicken bjuder in till välgörenhetssupé på stadshotellet.
När jag besökte Astrid Lindgren något år innan hon dog, fick jag berättat att hon själv aldrig ”överflödat” med maten. Åt hon fisk en dag, sparade hon resterna och gjorde en gratäng dagen därpå. Hennes uppväxt hade lärt henne att mat inte är något man kastar bort, hennes nedärvda minne visste att ta vara på resterna. Hon kom ihåg matpaketen som skickades till henne i Stockholm från hemmet i Småland. Utan dem hade hon inte klarat livet i storstaden. Och hon mindes slitet i skogen, i ladugården och de elaka stenarna på åkern. Hon visste vad maten kostade i arbete.
Det här är en bok om mat, om vår svenska matkultur, kompletterad med 164 recept att laga själv. Boken är rikligt illustrerad av Claes Jurander.