Beskrivning
På kyrkogården finns ingen utvald publik. Dämpade kommentarer under alkottar, lönnars näsor, björkars hängen – och så känslan att spelarna gått i förväg genom stigluckan, matchen är slut, det har börjat regna. En värld lever inuti en annan såsom vår barndom ligger nermyllad i oss till den dag vi slutligt försvinner. Ekon slukar varandra, färdriktningarna förlorar sig i flera väderstreck. Att komma fram är att komma bort. Att ta farväl blir att vända hem.
Orden trevar halvt i blindo efter tröstens plån. Bokstäver blir kvar: RVO, RNO, RSO. Åldermän, kyrkvärdar, riddare – också detta var jag, fast orden knappt längre förstås, de glöder inte som förr, avskavda och overkliga är de. Och som fågelskuggor försvinner rösterna ut över blanka kyrksjön, över Glafsfjorden och Daglösen, Mjön och Torne träsk.
Vår resa runt svenska kyrkogårdar rymmer både upptäckt och omtagning. De döda täcks av hundloka och harsyra i en öde glänta, av vårens blomster på en välkrattad kyrkogård där skatorna skrattar i smyg och det gråa skogsbrynet säger: Vi är äldre, vi är utsträktare, tåligare, djupare än du.
Spring aldrig över en kyrkogård! förmanades man förr. De döda tröstas av att du inte härmar tidens flykt. Stanna upp och nämn deras namn. Då ler tystnaden omkring dem.
