Beskrivning
”Harris frågade mig om jag någonsin besökt labyrinten i Hampton Court. Han sade, att han en gång gått in där för att visa den för någon annan. Han hade noggrant studerat en karta, och det var så enkelt att det i det närmaste verkade löjligt – knappast värt de två pence det kostade att gå in. Harris sade att han trodde att kartan skapats som ett practical joke, för den hade absolut ingenting med verkligheten att göra, den var bara missvisande. Harris kusin från landet svar den han tagit med, och han sade till honom: -Vi kan ju bara slinka in, så att du kan säga att du varit här, men den är verkligen enkel. Det är nästan absurt att kalla den en labyrint. Man tar bara första stigen till höger hela tiden. Låt oss ta en promenad där i tio minuter, så kan vi gå och äta lunch sedan.”
Så börjar kapitlet om labyrinten i Hampton Court ur Tre män i en båt och där började också mitt intresse för labyrintens fantastiska värld. Oemotståndlig ligger den där för såväl barn som vuxna och lika dunkel och slingrande som dess gångstig är dess historia. En vandring där är som ett stänk av en trygg katastrof, man villar bort sig för ett tag, men kommer sedan till rätta. Ett nöje med undertoner av mystik och magik men också en urtida figur från människans äldsta värld.
