Beskrivning
I Till bords med Proust återskapas den smakernas och dofternas värld som Proust skildrade i sin romansvit På spaning efter den tid som flytt. Där hänger sig Proust åt sin passion för orden, minnets byggstenar. Instängd i sitt rum fyller författaren det ena skrivhäftet efter det andra. Ibland går han ut mitt i natten för att bjuda sina vänner på storslagna måltider som han själv knappast rör vid. Vad livnär han sig på? På ord! En skriven festmåltid vars överflöd aldrig tycks sina. Hans livsverk skulle kunna ha undertiteln ”om kokkonsten som en av de skönaste konsterna”. Den levnadskonst han framkallar med nostalgisk sensualitet tillhör en epok där bordets fröjder var livets grundval. Maten och dess tillagning är en av nycklarna till den sinnrikt ordnade labyrinten i romansviten.
Det är en stor ära för mig att Anne Borrel och Éditions du Chêne har velat anförtro mig detta arbete, som har bestått i att försöka återskapa recepten till de rätter som Marcel Proust var så förtjust i att han flätade in dem i sina böcker. I hans sällskap ”återbesöker” vi denna kulinariska värld och följer hans skapelse som gör verkligheten till en dröm.
Många författare åberopar sig på synen, hörseln – det yppersta sinnet – intuitionen eller förståndet. Inte många vågar framhålla känsel-, lukt- eller smaksinnet. Visserligen får dessa sinnen ofta göra tjänst inom komiken. Kulinariska upplevelser, som hade jagats bort från den lärda kulturen på sextonhundratalet, då man gjorde en åtskillnad mellan kropp och själ, ande och materia, knyter här an till en lång tradition där berömda filosofer och författare från Pytagoras till Rabelais inte drog sig för att väva in mat, smak och kokkonst i sina vittra eller poetiska alster.
Om bordet är den kulturella utvecklingens privilegierade plats, åtnjuter den litteratur som där behandlas långt ifrån massornas gunst. Men Marcel Proust visar oss att matbordets fröjder kan vara, om än inte kungsvägen, så åtminstone en möjlig väg till förståelsen av Västerlandets kulturarv.
I hela hans livsverk förs vi från dyrkan av sinnena till dyrkan av ordet, från den sensuella, ja till och med den sexuella sfären till kokkons- ten. Det praktfulla ordvalet, sökandet efter och smaken för sinnesretande och doftande fraser och skimrande landskap ger ökat behag åt hans minnen. Här är smaken inte förtryckt, han visar oss att födan rymmer allas våra gåtor och världens myter, allt som utgör vår fantasivärld, som en inre bok med okända tecken. För att tolka detta okända som ligger dolt under den slöja som skymmer det för honom, använder Marcel Proust sig av Françoises kokkonst, hans förflutnas abc.
Prousts verk är inte bara ett harmoniskt arrangemang av tankar utan även ett förstklassigt dokument om ett köks organisation, om måltider och menyer, om folks, och i synnerhet författarens egen smak i slutet av förra århundradet.
