Beskrivning
Han förberedde sig minutiöst. ”Allt vad människan hade gjort, tyckte jag var fel, allt ville jag ändra på”, sade han. Steget ut i den svenska konsthantverksvärlden blev ett dundrande fiasko. ”Fult, torftigt, meningslöst, slätrakat”, skrev kritikerna. Wiwen Nilsson tog revansch. Silvrets gossen Ruda blev den vita metallens klassiker.
Wiwen Nilsson, 1897-1974, den lundensiske silversmeden och konstnären var under mer än femtio års tid en av förgrundsgestalterna inom svenskt konsthantverk. Han debuterade inför bla en oförstående samling konstkritiker vid Göteborgsutställningen 1923 med silverarbeten i kubistisk expressionism, uppmärksammades internationellt på Parisutställningen 1925 och slog igenom med en fullt genomförd funktionalistisk form på Stockholmsutställningen 1930. Under de kommande decenniernas många framgångsrika internationella utställningar av svensk konstindustri och svenskt konsthantverk, arrangerade av Svenska Slöjdföreningen, var han en självklar representant för svenskt silversmide och smyckekonst – ofta endast tillsammans med Erik Fleming, Atelier Borgila.
Wiwens ställning inom svenskt konsthantverk manifesterades särskilt, när Konsthantverkarnas gille firade sitt 50-årsjubileum med en utställning i Liljevalchs konsthall i Stockholm 1956. Där tilldelades tio banbrytande konstnärer, som ”lade grunden för Sveriges moderna konsthantverk och konstindustri”, speciella ”hedersrum”. Till de tio hörde Edward Hald, Wilhelm Kåge, Carl Malmsten och Märta Måås-Fjetterström. Wiwen var den yngste av dem alla.
Wiwen hade som ledstjärna för sin verksamhet ända fram till bortgången 1974 samma stränga konstnärliga principer. Han vidhöll också sitt omutliga krav på gediget hantverk som bas för arbetet. Med hjälp av en stab av skickliga yrkesmän på verkstaden åstadkom Wiwen en mycket stor produktion. De sakrala arbetena överträffar säkerligen i antal allt vad en svensk silversmed någonsin har tillverkat. Det profana silvret och smyckena har alltmer blivit föremål för omfattande intresse och samlande.
