Beskrivning
Gränsen för det romerska imperiets expansion sattes inte av de romerska vapnens effektivitet utan av de romerska ledarnas beslut.
Romarriket hade lätt kunnat bli betydligt större, om man så hade önskat. Både Mesopotamien och Armenien erövrades av kejsar Trajanus, men efterträdaren Hadrianus valde att ge upp provinserna en försvarlig del av Främre Orienten utan krig. Liknande försvarsmässiga prioriteringar ledde till att största delen av Caledonia (Skottland), där romarna hembar ett flertal segrar över lokalbefolkningen, undslapp ockupation. Eftersom härskarna i Rom inte var intresserade av de på naturresurser fattiga caledoniska vidderna föredrog man att bygga ett par murar tvärs över Britannien och låta folken i norr sköta sig själva. Exemplen kan mångfaldigas.
Under kejsar Tiberius hade romarna lätt kunnat inlemma en stor del av nuvarande norra och mellersta Tyskland i väldet, med Elbe som gränsflod, men man valde att dra sig tillbaka. Om romarna verkligen önskat hade det inte varit svårt för dem att erövra Irland längst i nordväst eller avdela trupper till att underkuva det nubiska Meroë längst i sydöst, men i båda fallen bedömdes projekten som ekonomiskt och politiskt ointressanta.
Se fler delar i denna serie.
