Beskrivning
Herr Ehrenmark utsänder i år förföriska ångor från diktarköket, där livets aptitretande pyttipanna puttrar på sparlåga. Småskurenhetens mästare i den svenska lågprosan har som vanligt ett budskap och ett patos, som går förlorat i tankarnas snåriga undervegetation. Men strunt i det! Herr Ehrenmarks åsikter är helt betydelselösa och han är i det långa loppet mer intresserad av matos än patos. I föreliggande volym – den nittonde i ordningen är författaren som vanligt på krigsstigen, svingande sitt spjut mot samhällets orättvisor, som de yppar sig inom hans trånga sektor: att han inte är miljonär, att det fattas fyra centiliter i hans ölglas på puben, att engelsmännen inte har någon fruntimmersvecka och det ständiga tjatet om Örebro och dess självskrivna ledarroll (i div II norra). Herr Ehrenmark utnämndes till Sveriges roligaste karl i Vecko-Journalen 1967, ”men det är sjutton år sen”, påpekar Hustrun med trött stämma.
