Beskrivning
Då Linné anträdde den sista av sina resor i de svenska provinserna, färdades han reputerligare än någon gång tidigare. Han hade förut oftast nöjt sig med hästryggen, men for nu i egen vagn, hans amanuens var denna gång bekostad av Kungl. Maj:t och bitvis åtföljdes han av ytterligare uppvaktande. Då han lämnade Uppsala vid Rickomberga, hade ett stort antal studenter samlats för att taga avsked och betyga sin kärlek till den vördade läraren. Sålunda for han till det rika landet Skåne, där noblessen och överheten skulle komma att visa honom all välvilja och gästfrihet.
Upprinnelsen till den resa som påbörjades och sedan fortsattes under så gynnsamma betingelser utgjordes av ett memorial, som ett par år tidigare in- lämnats i riksdagen av Linnés gynnare baron Hårleman. Med hänvisning till de tidigare resorna å ständernas uppdrag föreslog han, att Linné nu skulle undersöka vilka naturtillgångar Skåne kunde äga. Detta Hårlemans initiativ ledde väl ej omedelbart till något resultat, men efter ett år kom Kungl. Maj:ts beslut i saken, och sedan Linné på grund av hopade göromål begärt och fått ett års uppskov, anträddes resan 1749 på våren. Ständernas förhoppning var framförallt att Skåne skulle visa sig vara rikt på gips, flinta och valnötsträd, vars ved användes till gevärsstockar. Dessa produkter inköptes nu för dyra pengar från utlandet. Förhoppningarna infriades knappast; det var egentligen endast på flinta som Skåne kunde uppvisa någon nämnvärd tillgång.
Men resans vikt och betydelse kom som bekant att gå långt utanför de råmärken som utstakats av uppdragsgivarna. Den botaniska och zoologiska inventeringen av Skåne med flera både för vetenskapen och Sverige nyupptäckta arter som resultat, beskrivningen av det skånska landskapet, de många notiserna av intresse för folklivs- och dialektforskarna är det som skänkt Skånska resan dess förblivande värde.
